En välbehövlig vila

Tidigt torsdag morgon gav vi oss av mot dalen i väster med målet Storeggpass. Hiken gick genom skogen upp till Stalden-platån, där hade vi en underbar utsikt mot Titlis och Laub och med sällskap av 200 kor var det skönt att vila benen efter den kraftiga stigning inne i skogen. Sista biten upp till Lutersee och Storegg-pass var mycket vacker med flera vattenfall och en underbar utsikt över Brunni och Engelbergdalen. En trevlig och utmanande hike på en del av berget man aldrig annars är i.

TId: 5 – 6 hours
Säsong: Juli – Oktober
Svårighetsgrad: 3/5

Robert in the bar enjoying the view.

Thinking…

Hahnen Mountain to the left, and Gross Spannort are the “teeth” in the background.

Där låg den, precis där vi letat som mest. Med säsongotypisk utrustning på ryggsäcken fortsatte vi upp mot snön, som fortfarande ligger en bra bit ner på berget. Vi såg nyvaknade murmeldjur och ett par bergsgetter. Somrigt värre. Vi rundade av med en stor glass nere på restaurangen vid Untertrübsee.

Efter en regnig vecka i slutet på april lovades det uppehåll och kanske till och med sol 1 maj. Så vi beslutade oss för att gå på en liten hike.

Efter en kort promenad upp till restaurangen Ende Der Welt började vår vandring mot triangeln. Början är väldigt fin med en dramatiskt ravin med en bergvägg på höger sida och ett vattenfall rakt fram. Detta är det svåraste partiet på vandringen men också den finaste. Vi såg mycket spår av Gems här och på håll kunde vi även se dem på klipporna. Dock gick det inte att ta sig nära då dom är väldigt skygga.

Uppe på Triangeln fanns det fortfarande snö kvar och den lilla bäcken bjöd på iskallt och gott vatten. Efter 5 minuters paus med en underbar utsikt började vi gå tillbaka till Engelberg. Vägen ner är lite lättare med en bred stig och en fin vy ut över Engelberg. En lite enklare hike om man har några timmar över.

Tid: 3 timmar

Svårighetsgrad: 2/5

Den här veckan bestämde vi oss för att gå till Rugghubelhutte. Det är fortfarande ganska tidigt på säsongen, och de mer nordvända hajkerna har fortfarande mycket snö. Oskar pekade ut det för oss kvällen innan, och hyttan ligger precis bredvid Hahnen, Engelbergs mest kända silhuett. (Och bergsprofilen i vår logga!)

(Hyttan liger precis till vänster om den flaggan. Man ser den…nästan)

Vi startade kvart i tio i onsdags, och gick ända nerifrån dalen. Vill man spara en timme går det att gena genom att ta Brunnibanan hela vägen upp. Elin är gammal längdskidåkare och Joline landsvägscyklist, så jag behövde inte vänta så mycket. Snarare tvärtom.

Väl däruppe, kom vi upp till en helt enorm utsikt och en gullig liten hytta där man kan få en bit mat, och även sova. De säger att de kan ha 80 övernattande gäster, men då är det nog ganska trångt där. Efter att ha stött dem däruppe genom att köpa lite öl, satte vi oss utanför med matsäcken och njöt.

(Joline och Elin efter ett par kilometer. Knappt svettiga ännu.)

(Utsiktspunkt vid Rigidal. Vi undrade varför de kallade just den här platsen utsiktspunkt, eftersom utsikten var ungefär lika enorm hela vägen. Uppe till vänster i bild ligger Rugghübelhütte.)

(Hahnen – berget i vår logga!)

(Mmmm…pastasallad!)

Det finns många olika vägar in i det övre östra området av Brunni. Vi gick via Rigidalstafel, och där går man längs med en lång klippvägg där stiden slingrar sig. På vägen ned gick vi en annan led ned som slutade vid Ende der Welt, en av dalens bästa restauranger.

(Märkliga stenformationer på vägen ned.)

(Här är en fin gammal analog karta för att visa exakt var vi gick. Den svarta pennan pekar på Rugghübelhütte och den blå på Rigidal.

Vi behövde ungefär 3,5 timmar för att komma upp, en lång lunchpaus, och det tog ca 2.45 att komma ned igen. En perfekt dagtur så att du hinner hem till en bastu innan middagen. Det är inga svårigheter på vägen, så det passar de flesta människor.

Rugghübelhütte är en vacker tur, och däruppe finns det mycket mer att göra. Från Rugghübelhütte kan man vandra tillbaka längs med kammen ovanför Brunni. Då hamnar man i Bannalp, och tillslut Niederrickenbach och kan ta tåget tillbaka till Engelberg. Det är en längre dagstur, och just nu är det fortfarande för blött i bergen för att kunna göra den. Men i Juli kommer den att bli riktigt bra! (Trött bloggare försöker undvika uttorkning!)

(Joline tittar mot Ende de Welt och Engelberg)

(De bygger om uppe på hyttan – och lyfter dit allt byggmaterial med helikopter!)

En kul liten ödla vi hittade på vägen ner.

Nu fortsätter vi renovera husen! Vi ses!

Tid: 5 – 6 timmar
Svårighetsgrad: 3/5
Säsong: Mitten av juni – mitten av oktober

//

Niklas

Jag, Elin & Joline lyckades komma nerför Führenalp nästan helt utan att slå oss idag. Det var bara när vi skulle åka förbi en barnfamilj som jag lyckades studsa utför berget en liten bit framför två livrädda brorsor i 3-årsåldern…

Vädret var…grandiost.

(Grönt är där du åker lift, rött är där du åker cykel.)

Jag som skriver bloggen jobbar på Ski Lodge Engelberg, som är ett litet svenskägt hotell som har funnits sedan förra året. Vi tyckte det saknades ett ställe i alperna med bra rejäla frukostar och middagar, en badtunna & bastu och skön stämning och personal. Så vi skapade just ett sådant hotell. Ett hotell vi själva skulle vilja bo på om vi vandrar eller åker skidor.

Engelberg är mest känt för sin offpiståkning som är bland den absolut bästa i världen. (Japp, vi har åkt skidor på 5 kontinenter och 100 ställen. Engelberg är riktigt, riktigt bra.) Vad som är mindre känt är vandringen, som också håller världsklass. Bara i dalen finns det mer än 160 kilometer markerade leder som är varierar från enkel promenad till Via Ferrata till avancerad big wall-klättring. Om man nu är lagd åt det hållet.